Nedräkning

oktober 3rd, 2018

Ibland behöver man ha målet i sikte…

NEDRÄKNING KRAMKALAS

 

Min bästa, bästa Elefantvän

oktober 30th, 2010

Jag var och tränade med min bästa elefantvän idag. Sittandes i soffan efter middagen kom jag på mig själv med att reflektera över min elefantvän. Hon betyder så oerhört mycket för mig och jag är så obeskrivligt lyckligt lottad över att ha en sådan vän. Något jag tycker jag alltför sällan ger uttryck för – men som jag idag tillägnar en hel blogg :)

Några av mina tidigaste minnen av min elefantvän är när hon timme ut och timme in gav mig fart på gungan. Det kändes som om man flög, längst upp i luften när gungan nådde toppunkten, viktlös, håret fladdrandes… Elefantvännen höll jämna steg med både grabbarna och labradorerna i skogen när vi lekte indian och cowboy. Hon fullkomligt älskade att springa, hoppa över rötter och trädstammar, klättrandes upp och ner för berg… Den gången hon fanns där när jag trampade iväg på min första tvåhjuling med kedja – en Kalle-Anka cykel, likadan som grannelefantgrabbens, fast min var röd och utan ”killstång” – den gången, den känslan minns jag än som om det vore igår – FRIHET!

Frihetskänslan var också överväldigande när vi tillsammans susade ner för backarna i Åre i störtloppsställning, fast det var förbjudet. Men det var ju i slutet av dagen och backen var nästan tom, man var ju bara tvungen att få testa gränserna, hur mycket klarade man, hur mycket skulle vi orka…? Vi orkade, om och om igen! Högst upp i norr, i Björkliden, körde vi – vad vi kallade det – ”skidrodel”. Idag kallar man det för off-pist och extreme skiing. Jokken (jmfr vattendrag, liten älv, oftast av smältvatten från glaciärer) skapade på vintern en naturlig rodelbana mellan skifferväggarna, med broar och snödrev som naturliga hinder och hopp. Vi flög fram, vi hoppade, vi vurpade, vi tog oss upp på skidorna igen och for vidare… :)

Ungefär 10 år senare var det min elefantvän som gav mig kraft och stöd och anpassade hela sitt jag till att dela min viktigaste fas i livet – att bli mamma. Utan min elefantväns fantastiska uppbackning hade jag inte orkat med alla koliknätter och jag hade aldrig kunnat amma mina elefantungar så länge som jag gjorde om inte hon hjälpt mig. Och om ni bara visste hur många bussar, trappor, snödrivor hon hjälpt mig baxa barnvagnar upp på, över och igenom …. Tusenfalt tack!

Men… jag har inte alltid varit så medveten om min elefantväns förträfflighet :( . Under vissa perioder av savannvandringar har jag tyvärr helt struntat i henne. Ibland har jag ”bara” låtit bli att ge henne någon uppmärksamhet, ibland ignorerat hennes ihärdiga varningar och ibland har jag faktiskt till och med skadat henne. Jag har låtit henne lida i onödan av ren arrogans eller simpel okunskap… Jag kan idag inte förstå hur jag kunde vara så korkad, obetänksam, ojuste mot min elefantvän. Skäms på mig!

Men inget ont som inte för något gott med sig. Jag är idag väldigt medveten om min elefantvän och hennes behov. Jag är lyhörd som aldrig förr, jag ger henne den tid hon behöver. Jag lyssnar på henne och gör mitt bästa för att hon ska må så bra det bara är möjligt. Jag ger henne energi när hon är slutkörd, styrka när hon känner sig svag, lugn och ro när hon känner sig stressad…

Min elefantvän har funnits där sedan tidernas begynnelse, hon har troget följt mig över savannens alla vandringar. Jag hoppas att vi har många härliga år framför oss – jag ska i alla fall göra mitt bästa för att det ska bli så!

Min bästa, bästa vän – min kropp!

Same same men olikt

oktober 15th, 2010

Sitter just nu och bloggar på en hårsalong med Elefantväninnan i hårtvättstolen. Hon sitter där och blundar medan bryn och fransar blir färgade och helt plötsligt säger hon – Det här känns precis som när vi gick på svartkrogen! Salongselfanterna lystrar och undrar vad vi är för udda typer…

Har ni tänkt på att många ord har fått ny betydelse med åren. Vissa gamla ord har försvunnit eller är numera ”oförstådda” (ingen fattar vad man menar när man använder dem). Vissa nya ord är lika oförstådda av en äldre generation. Vissa ord var fula förr, men har blivit vardagsslang och t o m upptagna i SAOL (Svenska Akademins OrdLista) idag. Vissa ord var helt OK förr, men blir rynkade på näsan åt om man skulle säga dem idag…

För några eoner sedan betydde ”bränna hemma” att man hade en puttrande alkoholtillverkningsmaskin hemma. Synnerligen  olagligt, men mycket vanligt (jo, jag har sett några olika varianter av dem under mina Savannvandringar, men jag tänker inte avslöja er ;) ). Om man för sisådär 5-10 år sedan brände något olagligt hemma så var det däremot oftast INTE alkohol man syftade på. Nä, då var det CD-skivor eller DVD-skivor man kopierade och ”brände” ner till egna kopior. Idag är det väldigt få som sysslar med den sortens ”hembränning” – nu laddas det ner hejvilt istället, både lagligt och olagligt…

Att pynta något för 30 år sedan betydde att man prydde (kanske lika förlegat), dekorerade något. Sin lägenhet pyntade man, sitt köksfönster pyntade man för att inte tala om julgranen! Den pyntades med kulor, glitter och belysning inför varje jul. Om jag sagt till min Elefantbror att han skulle hjälpa mig pynta lägenheten, köksfönstret och granen för 15 år sedan hade han nog blivit både  förvånad och reserverad – varför skulle han betala för min lägenhet? Hade han slagit sönder mitt köksfönster och var skyldig mig ett nytt? Och när sa han att han skulle köpa mig en julgran…? :o För om man ”pyntade” något för 15 år sedan betydde det att man betalade för detta något! För några jular sedan sa jag till min Elefantunge att vi skulle pynta granen. -Eeeh,.. vad…? sa han. Så jag förklarade (en självklarhet tyckte jag) att man dekorerade granen med allt julpynt… -Jaha! Vi ska ”pimpa” granen! utbrast han… :D

Så tillbaka till Elefantväninnan i hårtvättstolen som sitter och blundar medan bryn och fransar blir färgade och helt plötsligt säger – Det här känns precis som när vi gick på svartkrogen! Salongselfanterna undrar vad vi är för udda typer och inte gör jag saken bättre.  Jag fattar inte riktigt vad min Elefantväninna menar och säger då – När då? Vilken gång? och inser förstås i samma stund hur suspekt min fråga är och börjar skratta, hyssja (på skoj) åt Elefantvänninan och säger till henne att – Så kan du ju inte säga!? Salongselfanterna börjar småskratta. Jag försöker trassla mig ur situationen, men trasslar in mig ännu mer istället. Jag säger -Var det då du mådde så dåligt?  Elefantvänninan svarar förnärmat -Jag har väl aldrig mått dåligt på en svartkrog!!! :o

Det min kära Elefantvännina syftade på var vårt besök på ”Svartkrogen”. En krog där man äter i totalt mörker, med blinda kypare och servitörer som ledsagare. En helt fantastisk upplevelse genom alla andra sinnen utom synen när man äter…. :)

För 50 år sedan kunde man INTE använda ordet ”sambo” om man skulle vara politiskt korrekt. Sambo betydde då avkomma från en indian och en svart – det var alltså en ”halvrasbenämning” och var jämställt med dagens fula ”blatte”. Säger du sambo idag, syftar du på civilståndet sammanboende, inget annat…

Skulle du idag däremot börja kommentera din fitta (alltså allvarligt, det bär mig t o m emot att skriva ordet!) skulle nog de flesta, liksom jag rodnande försöka byta samtalsämne. Men för 50 år sedan betydde det helt enkelt en våt äng… (tänk att man skapade ett eget ord för det :o )

En av mina andra Elefantvänninor sa en gång att jag har en förmåga att ”tala med bönder på bönders vis”. Och nu när jag tänkt efter så inser jag att hon nog har rätt ;) Det kallas med ett finare ord att skapa ”rapport”…. (men såna snirkelord svänger inte jag mig med). Personligen tycker jag bara det är kul att lära mig nya ord. Ibland till Elefantungarnas inte alltför gillande blickar (och öron). Vissa ord tycker de helt enkelt inte passar ”min ålder”…! Bah! Som om jag bryr mig! Typ: NOT! Jag använder det språk jag trivs med i den stunden, i den omgivningen, med de personerna. Det är nog just därför jag bloggar – för att låta orden flyta fritt… som vinet och ölen ikväll… som väntar…. :D

Salúdos!
Flaskelefant

Fördomar och val

oktober 1st, 2010

Vad är det för skillnad på fördomar, förutfattade meningar och åsikter? Är det graden av okunnighet? Eller graden av fientlighet? Är det då rumsrent att ha fördomar så länge man kan förklara dem med goda argument och logik och dämed hävda att de är åsikter…

Inte för att jag är Nelson Mandela, Dalai Lama eller Moder Theresa – men jag har alltid kämpat mot fördomar i mitt liv, har alltid sett mig stå på de svaga och utsattas sida och ibland kommit på kant med en stor del av min omgivning på grund av det. Jag har också funnit ett nöje i att ta kål på mina egna fördomar och förutfattade meningar när jag väl upptäcker dem (för de är listiga små rackare). ;)

Som när elefantungen kom hem från skolan en dag i början av höstterminen. Vi hade under sommaren flyttat och lämnat ett kapitel i mitt liv bakom oss, men med det också elefantungarnas kamrater och deras invanda miljöer. Jag visste att jag gjort ”det rätta” med flytten, men ungarna hade väl haft sina synpunkter på att de faktiskt INTE fick vara med och bestämma den här gången. Nåja, den här eftermiddagen när jag kom hem sa fjärdeklassaren glatt att hon haft ett gäng nya kompisar hemma på mellis. – Kul, tyckte jag. – Vilka var det? undrade jag sedan.

Jo, det var två klasskompisar och någon från en parallellklass. Någon spelade visst basket, så det vill fjärdeklassaren testa redan nu i veckan. De skulle komma tillbaka senare efter de ätit middag och gjort eventuella läxor, sen skulle de ut och ”hänga” med varandra (för om man var fjärdeklassare LEKTE man definitivt inte längre!). Efter någon timme stod de tre nyfunna tjejkompisarna i vår hall – det var ”Lisa”, ”Lotta” och så ”hon med det ovanliga namnet”… I nästa minut var de alla borta, ute på gården, i skogsdungen (för fjärdeklassare ”hängde” utomhus, i naturen på den tiden…).

Så rullade veckorna på med fler och fler kompisar, alla mellanlandandes hemma hos mig på mellis (som fjärdeklassare fixade själva på den tiden – eftersom flextid var en ovanlig lyx för några få utvalda mödrar på den tiden). Tre liter mjölk och en limpa kunde gå åt om dagen  :) men det var värt den extra turen till ICA för stödköp (eftersom man inte kunde stämma av via mobiltelefon på den tiden…), man vann ju på att veta att elefantungen fick i sig mellis och man visste var hon var :) . Lite senare samma höst efter att ”Lisa”, ”Lotta” och ”hon med det ovanliga namnet” hade gått hem till sig efter att ha ”hängt” hemma hos oss och spelat spel och ritat (för det var vanliga inomhusaktiviteter för fjärdeklassare på den tiden…), sa jag till min elefantunge – Du gumman, jag tycker dina kompisar är jättetrevliga! Sköna, glada och roliga tjejer! Elefantungen höll med. Så frågade jag – ”Hon med det ovanliga namnet” tycker jag har ett jättevackert namn, var kommer hon ifrån? Min elefantunge tittade på mig med en oförstående blick – Vaddå ”kommer ifrån”… ?! Hon bor ju på granngården….?! – Jo, men med ett sånt ovanligt namn tänkte jag att hon kanske inte kom från Sverige, forsatte jag. Elefantungen tittade än mer förvirrat på mig, ryckte på axlarna och sa – Hur ska jag veta det? :o

Precis i det ögonblicket gick det upp för mig hur trångsynt jag var. Och hur befriad från trångsynthet min elefantunge var. Hon tyckte min fråga om var ”hon med de ovanliga namnet” härstammade från var lika oviktig som om jag frågat efter vilken skostorlek hon hade. Det var – tack och lov! – helt enkelt oväsentligt i hennes ögon var någon kom ifrån, hur främmande namnet klingade, hur ovanligt utseendet var – det enda som var väsentligt var ju att det var en kul, nyfunnen kompis…PUNKT.

En rätt oförarglig trångsynthet från min sida kan man tycka, men den är rätt bedräglig. Det är just i dessa små trångsynthetsskrymslen som åsikter sås, ibland växer till förutfattade meningar som i värsta fall kan blomma ut i illaluktande, fula fördomar. I samma mörka skrymslen tror jag att missnöje och känslan för att ha blivit orättvist behandlad också gror rätt bra. Det blir en rätt otrevlig, dunkel och smutsig rabatt att odla sin uppfattning om världen omkring oss i. Vattna sedan det där ogrässnåret med rädsla för det okända och du har skapat dig en fördomsfull syn på allt olikt i din omgivning. Alltifrån fullödig rasism till nedsättande kommentarer om ”dagens ungdomar”, ”pensionärspatrask” eller ”bimbos”.

Fördomar brukar blomma ut i sin fulla fulhet i kristider av olika slag. Det är så mycket lättare att skylla på ”de där andra” än att ta sitt egna lilla ansvar. Det är så mycket enklare att göra sig av med ”de där andra” än rannsaka sig själv och sitt eget agerande. Men även i lugnare tider händer det att fördomar helt plötsligt börjar växa okontrollerat. Då rör det sig oftare om tristess och brist på händelser. Så man skapar händelser och bryter tristessen genom att skjuta in sig på en viss gruppering; minkfarmare, militanta veganer, politiker, gother… eller varför inte slöjbärare? Då anses det som var mans rätt att ha åsikter som luktar fördom lång väg! Då är det helt plötsligt rumsrent att vara fördomsfull! Så länge man är fördomsfull mot ”rätt” grupp!

Just det fasade jag för och just det har upptagit mitt pyttelilla politiska intresse de senaste veckorna. Runt den 19 september insåg jag (och säkert många, många fler) att det helt plötsligt inte var de Röd-Gröna mot Alliansen, Vänstern mot Högern, de goda mot de onda! Nä, för ordningen stördes av de ”super-onda” Sverige Demokraterna som nu stod mot oss, de demokratiska, sunda ”vanliga människorna”. Trots att det saboterades och skramlades med nycklar. blev det en illa omtyckt framgång för detta parti. Och på natten den 19 september stod vi där och undrade – Hur kunde detta ske???

Jo, för i små mörka trångsynthetsskrymlsen sås åsikter som ibland växer till förutfattade meningar som i värsta fall kan blomma ut i illaluktande, fula fördomar… Vattna sedan med rädsla………

Men självklart – i en demokrati som vi har förmånen att få leva i – har även Sverigedemokrater rätt att få yttra sina åsikter. De som gitter lyssna på dem bör bara ge akt på sina egna små skrymslen och vara vaksamma på vad som gror där…

Själv har jag ventilerat min åsikt här – jag gillar inte rasister och har aldrig gjort det!

Avslutningsvis ger jag Dalai Lama ordet:

  • ”Varje gång jag träffar människor närmar jag mig dem alltid med utgångspunkt från de mest grundläggande faktorerna vi har gemensamt. Vi har alla en fysisk kropp, en hjärna, känslor. Vi föddes alla på samma sätt och vi dör alla. Vi önskar oss alla lycka och att slippa lidande” – Dalai Lama

Dalai

Elefanthonans kamp på gott och ont

september 11th, 2010

Många av Elefanthonorna i min hjord är av den kämpande sorten. De kämpar eller har kämpat både för och emot det mesta; allt från livssituationskamper (som t ex taskiga uppväxtförhållanden, usel ekonomi, arbetslöshet) till livskvalitékamper (sjukdomar, ohälsa, haltande förhållanden) och inte fullt så dramatiska, men ändå väldigt energikrävande vardagskamper (få tiden att räcka till, föräldrakrav, snygghetsideal).

Många kamper har vi blivit tvingade in i, vi har inte haft något val, men  jag har också insett att många kamper hamnar man i utan att ens förstått hur! Jag har hamnat i kamper som inte ens berört mig eller i kamper som egentligen inte har någon som helst betydelse. Varför då? Varför kämpar man ibland för saker som egentligen saknar betydelse i långa loppet. Där det inte finns något att vinna utan som redan är förutbestämda att förloras ( i form av tid, energi, fokus).

Missförstå mig inte nu – jag beundrar och har stor respekt för alla Elefanter som kämpar mot sjukdomar, som tar strider för (och ibland mot) våra Elefantungar, som kämpar med att varje dag försöka göra det bästa med de förutsättningar man har. Vissa kamper måste man ta – de allra flesta för att vi ska växa som människor. De  ”stora kamperna” utkämpas ofta för något gott; en hälsosam relation,  en god hälsa,  ett gott ideal. En del för för ren överlevnads skull, andra mot reella orättvisor. Det är i dessa kamper vi ska bränna vår energi och hålla vårt fokus på. Men förhoppningsvis pågår de inte konstant utan lämnar lite tid över till o-kamp! :)

Vad jag försöker vara lite kritisk mot är alltså de kamper man slentrianmässigt utkämpar och som faktiskt kan dränera oss på den där energin som vi behöver använda på bättre sätt. Hur många av er har inte ”kämpat” er iväg till jobbet när ni egentligen borde ligga nerbäddade i sängen med varmt honungste, alvedon och näsdukar inom räckhåll? Hur många av er har inte hamnat i en ändlös ”kamp” med din 3-åring/13-åring/23-åring om ”dagens klädval”? Hur många av er ”kämpar” inte varje dag med att få tiden att räcka till alla ”borden”…? Ibland känns det som kampen i sig är målet, som om det ligger någon extra heder i att kämpa för/mot något – vad-som-helst – och helst ska man ha någon kamp på gång hela tiden. Vad skulle hända om alla Elefanter högaktingsfullt struntade i alla sådana kamper? :o

Jag vet att företaget inte går under om jag är hemma några dagar från jobbet och går tillbaka när jag är FRISK (alltså inte bara ”hanterbart sjuk”). Visst, det kommer ha en negativ påverkan i plånboken men en positiv påverkan på hälsan i långa loppet. Att ge upp kampen mot 3-åringen som bara vill ha de där lite för korta, slitna byxorna med hål på knäna är nog ganska smart egentligen! Du ger henne/honom redan då tilliten till sig själv att tro på att man duger när man känner sig bekväm. Du kanske då aldrig behöver ta kampen 10 år senare eftersom din Elefantungen redan då går sina egna klädvägar och struntar i att ha samma out-fit som ”alla andra”… Och du – handen på hjärtat – många ”jag borde” skulle du kunna stryka från dagordningen och på så vis minska kampen om din tid. Inget annat än din tid påverkas ifall den läggs på dammkorn, manglade lakan och hemrullade köttbullar (gör verkligen folk det fortfarande?). Jag  spenderar hellre den tiden på en krypuppstund i soffan med med Elefantungen och en påse Pågens kanelsnäckor. :D

Men var så säker på att jag rustar mig och drar ut i strid när det verkligen behöver kämpas! Fast ibland skulle jag också vilja – som Rebecca (den vackra judiskan) i Ivanhoe – få en ”kämpe” att plocka upp handsken och försvara mig och min heder…

Tills dess kan vi väl tillsammans skriva ny text till ”Internationalen” (Upp till kamp emot kvalen…) och sjunga den 3 ggr/dag för oss själva och varandra ;)   Jag bidrar med refrängen så kan ni andra bidra med verserna:

Ner med kampen och kraven!

Nya tider är här

med internet och alla valen

åt alla stress det bär!

Ner med kampen och ….

Elefantkamp

Åldersfanters bryderi – Age is just a number

september 4th, 2010

Visst har jag under min Savannvandring genom åren då och då besvärats av, ogillat eller till och med förbannat min ålder. Den Elefant som säger att hon/han inte har gjort det påstår jag ljuger. Jag har alltid tippats som yngre än min utseende – rätt ok idag på vår åldersfixerade Savann, men så har det inte alltid varit…

Vem kommer inte ihåg när man inte önskade sig något annat än att man var ett år äldre när man inte hade ”åldern inne” för den där filmen med 15-års åldersgräns. Eller när man var tvungen att anlita kompisars storasyskon för ölinköpet när man va’ typ 17 år, 11 månader och 1 vecka…give or take a couple of months ;) (ja, mina kära Elefantungar – även jag har anlitat langare :o ). Jag kommer också ihåg när jag var runt 25 år och var ute på jobbjakt – då diskvalificerades jag för att Chefelfanten tyckte jag var för ung. Att jag redan hade nästan 10 års yrkeserfarenhet vägde lätt mot siffrorna 2 och 5 tillsammans. Man sa att man ville ha en person med ”mer erfarenhet”. Som om erfarenhet och ålder alltid går hand-i-hand! Dravel!

Ser jag ännu längre tillbaka i tiden kan jag inte för mitt liv komma ihåg att min Mammelfant eller hennes Mammelfant någonsin dyrkade det yngre jaget på det sätt som det görs idag. Att vara ”tjej-morsa” på 50-talet var minsann inget man skröt med. Det var snarare med en gnutta förakt som omgivningens Elefanter betraktade en. Till och med ens Elefantungar tyckte det var pinsamt med en ungdomlig Mammelfant :(

Så – någonstans mitt under min vandringen över Savannen – skiftade helt plötsligt ful-/fin skalan från att det var ”fint” att vara gammal och erfaren till att man nu istället skulle vara ung och uppfinningsrik. Bra för vår avkomma, som inte blir avfärdad på grund av sin ålder utan till och med uppmuntras av Chefelfanter att klättra tidigare och snabbare på karriärsstegen (jag har själv ett praktexemplar av en Chef-/Elefanthona som gör ett utmärkt jobb ”trots” sina unga år :) ). Men det är inte fullt så bra för mina jämnåriga Elefanter längre. Det som förut uppskattades och klassades som erfarenhet, väger lätt nu. Har Elefanten passerat 45, börjar Chefelfanterna skruva på sig på anställningsintervjun (som du kommit till eftersom du inte i ansökningen skrev ut hur gammal du var för då hade du blivit bortsorterad i första rensningen) :o

Att skriva ut sin ålder i olika sammanhang har blivit något väldigt känsligt. Att öppet tala om hur gammal man är betraktas som vrickat numera :) . Så då  hittar vi på andra sätt att kategorisera varandra åldersmässigt (för det har vi ett rasande behov av att göra). Vi börjar referera till oss själva och andra med årtal istället! Det låter smått absurt och komiskt när vi står där och ölsnackar på puben om Kalle, Pelle och Charlotte som är femtiosjua, sextioetta respektive sjuttiosjua… och förfasar oss över gubbsjukan! Det låter som vi kommenterar årsmodeller av bilar istället för Elefanter :D Men politiskt korrekta är vi i alla fall när vi inte nämner deras åldrar!

Jag fyllde 50 för ett drygt halvår sedan. Jag har inte före, under eller efter 50-årsdagen drabbats av – vad JAG definierar som – ”åldersnoja”, ”medelålderskris” eller ”gumsjuka”. Däremot har jag sedan dess reflekterat en del över varför somliga drabbas av det och vissa inte. Jag har inte kommit fram till något riktigt bra svar, men vill här bara försöka tona ner vikten av att kategorisera sig själv och sin omgivning i nummer (=ålder/årtal). Själv måste jag tänka efter och räkna på fingrarna när någon frågar mig om åldern på mina nära. Missförstå mig inte, jag har stenkoll på deras födelsedagar och personnummer, men att automatiskt omvandla det till ålder är inget jag har eller kommer fästa vikt vid. Jag gillar mitt liv just här och just nu. Jag har Elefantvänner som är både 20 år äldre och yngre än jag själv. Jag har haft partners som jag skulle kunna ha kallats gumsjuk för förr, men som idag ses som en erövring i ”Cougartown” ;) . Gammal OCH modern som jag är lämnar jag er med några funderingar som jag själv ska använda mitt livs andra halvlek till att fundera över.

Vad jag undrar över är (när vi nu tidigarelagt åldersgränserna);

  • när slutar man vara ungdom?
  • när är man medelålders i dagens samhälle?
  • när blir man gammal?

Tre  åldrar

Drummelfanter

augusti 28th, 2010

Åååååh vad jag har svårt för dessa Drummelfanter! Yttrandefrihet i all ära – men varför tror en del Elefanter att de  har rätt att lufta sina åsikter OM någon utan att ta  någon som helst  hänsyn till att denne kan bli sårad, upprörd eller i bästa fall heligt förbannad.

Det jag talar om är Drummelfanter som man inte ens känner, det är i de flesta fall första och sista gången man möter dem (tack och lov),  deras kommentarer avfyras ofta som projektiler, med avsikt att träffa och – dessvärre alltför ofta – tillfoga bestående skada. Några exempel;

  • - Om du satt på dig en kjol istället för de där jeansen, skulle jag nog tycka att du var sexig. Sagt av en 30+ besökare till en 17-årig Elefanthona på en arbetsplats
  • - Synd att du tuggar tuggummi, annars skulle du vara rätt snygg. Sagt av en total främling till Elefanthonan som stod i toakön på restaurangen
  • - Varför ser du så sur ut? Sagt av en annan total främling till en Elefanthona på krogen

Jag vill verkligen förstå hur dessa Drummelfanter fungerar, hur  de tänker, hur de mår inombords. Har de blivit kritiserade sedan barnsben och aldrig fått höra att de är bra? Har de ett behov av att trycka ner andra? Eller är det bara ren tafflighet och klumpighet som får dem att yttra sig på det vis de gör… Tycker Drummelfanten kanske att han/hon (jo, de finns av båda kön faktiskt) är lustig, att de har någon sorts humor, att omgivningen uppskattar deras ”skämt”? :o

Oavsett deras anledningen till att yttra sig nedsättande – så slog det mig att de måste vara rätt ensamma. För hade de haft vänner/kollegor/partner/föräldrar så hade väl dessa i så fall försökt få Drummelfanten att förstå att vissa saker säger man bara inte – och definitivt inte till Elefanter du inte känner! En annan sak – som ni nog håller med om – är att det är  förhållandevis ”små” Elefanter vi talar om… och med det menar jag inte att de är under 150 cm eller yngre än 10 år. Nej, de är ”små” i tanke, själ och hjärta.

Jag kan dessvärre inte påstå att jag förstår dem,  men jag har lärt mig hantera dessa Drummelfanter under årens lopp. Jag ignorerar dem och går min väg. Jag försöker verkligen ge dem så lite ”air-time” som möjligt, vilket innebär att jag sällan ens diskuterar deras korkade kommentarer med mina nära och kära. Drummelfanten ska inte få stjäla mer tid, energi eller utrymme i mitt liv än de sekunder de stal från mig när de yttrade sig….

Men när en vän blir utsatt för en projektil från en Drummelfant och blir ledsen – då blossar mina kinder, pulsen slår snabbare, jag känner hur ”knogarna vitnar” och hjärnan går på högvarv för att komma på hur man verbalt ska kunna dräpa Drummelfanten,  försvara oss Elefanthonor och få någon form av upprättelse. Men… det tjänar inget till…  Det hade det inte ens gjort om man kommit på den ultimata dräparkommentaren i samma sekund Drummelfanten avfyrat sin projektil. De gånger jag funnit mig och hävt ur mig något syrligt tillbaka, har det gått upp för mig att Drummelfanten också är en Dumelfant – oförmögen att förstå. Och man själv har stått där – om möjligt – än mer frustrerad över att man ödslat energi på Drummelfanten överhuvudtaget. :@

Låt oss istället förpassa hjordens alla Drummelfanter till utkanten av Savannen. Där de kan stå å slänga snabel mot varandra istället! Förhoppningsvis slår de knut på den och tystnar för evigt :)
Tystad Drummelfant

Singelefant

augusti 19th, 2010

Jag är en Singelefant – en bland många – men börjar tycka att vardagen skulle kunna bli lite skojsigare med en Manelefant vid min sida… Problemet är bara att hitta ”rätt” Manelefant.

Att försöka hitta sig en partner tycker väl de flesta är alltifrån lite ”småknepigt” till ”Mission Impossible”. Vare sig man är ”sockerbiten i flugsvärmen” (lyllos er!), missil-typen med nästa Mr/Mrs Right konstant i hårkorset eller en Robinson på sin öde ö så har vi alla en sak gemensamt – vi vill att vi ska ”passa ihop” med vår partner.

Men är det verkligen så att vi vill ”passa ihop”? Är det inte så att vår partner helt enkelt ska passa oss? Han/hon ska komplettera dig och vara din själsfrände. Han/hon ska vara stark, mjuk, rak, lyhörd, humoristisk, trygg, principfast, kompromissvillig…. Sen gör det ju inget om han/hon har ordnad ekonomi, egen bostad och att hans/hennes utseende inte skrämmer döda hästar i sken… ;)

De första stegen för att överhuvudtaget hitta sin partner är att ta sig ifrån sin öde ö, ta av sig ögonbindlarna och börja se sig omkring;

  • På jobbet (där de flesta enligt statistiken träffar sin partner)
  • Hos vänner (om man har ”rätt” sorts vänner vill säga)
  • På krogen/utestället (om man fortfarande orkar)
  • På nätet (allt populärare)

Jag har testat alla varianter ovan under mina strövtåg över Savannen genom åren. Ibland med lyckat resultat, andra inte fullt så lyckade. En del bara fel tajmat, andra rena kamikazeuppdrag :o   Trots det så ligger jag alltså i startgroparna igen… Skam den som ger sig!

Vännernas Manelefantförråd är tömda för tillfället och gapar lika tomma som Åhléns hyllor efter julreorna… :(

Vattenhålet på Savannen (krogen) har börjat sina på presumptiva exemplar av det motsatta könet. Åtminstone om man – som jag – söker en spetsfundig konversation med en glimt i de intelligenta ögonen… :D

Spetsfundiga konversationer med en glimt i intelligenta ögon kan man däremot få en hel del på jobbet! Men dessvärre med redan mer eller mindre ringmärkta Manelefanter – stort grattis till er Elefanthonor som vandrar med dessa Manelefanter :)

Återstår – det här… webben… dejtingsajter med skiftande kvalitée och utbud. Jag har scannat av ett antal under några veckor och visst har jag fått napp (trodde ni nåt annat eller…? ;) ).  Jag har fått skamliga förslag, larviga förslag, huvudstupa förslag, bittra förslag, otydbara förslag, seriösa förslag, riktigt seriösa förslag, gripande förslag…

De har mestadels kommit från Stockholmssavannen, men jag har också blivit erbjuden flygresor (Jumbojet?) till både London och Californien. En ville inte åka hem till Boston efter att hans fredsbevarande tjänst i USAs armé i Bagdad avslutas i mars utan tyckte att han kunde komma till Stockholm då istället… :o I det perspektivet kändes Manelefanten från Järfällas förslag om att komma hem till mig och fika – … klockan 22.30… en måndag… efter 10 minuters chattande – helt plötsligt inte lika absurt längre (NEJ, såklart han inte fick komma!).

Så den här veckan var det, i någon nyhetssoffa, någon som sa att dejtingsajter förmodligen är det sämsta som hänt Singelefanterna. Utbudet har helt enkelt blivt för stort – vi scannar av lika många partners på en timme som det för 15- 20 år sedan skulle ha tagit en livstid att göra… Vi tar oss inte tid till att ”ta in” personen, utan hastar vidare för att se om nästa har något bättre att erbjuda…

Nåja, jag tänker inte förkasta dejtingsajter för det. Jag är ju en intelligent Singelefant som självklart inser att det personliga mötet är det viktigaste… :)

Just därför har jag en fikadejt på söndag med en Manelefant!

Singelelfant på Söndagsflanering
Singelefant på Söndagsflanering

Smååriga, frispråkiga Elefanter

augusti 6th, 2010

Att vara tillsammans barn, höra barn, uppfostra barn är en ständig källa till föryngring. Att se saker genom deras ögon, höra genom deras öron, försöka förstå genom deras logik ger en oftast en annan syn på tillvaron…

Har ni tänkt på hur många underbara nya ord dessa elefantungar kommer på? Eller vad sägs om dessa underfundigheter – försök lista ut vad de betyder (ni nu STORA elefantungar känner kanske igen era egna uttryck :) )

  • Snuddegubbar
  • Värmeelände
  • Klämsticksare
  • Kokoacka

Så finns det ju också annorlunda uttal på redan befintliga ord

  • En Fan (det är JÄTTEsvårt att säga SV i början av ord,  den här ”fan” simmade i sjön)
  • Facki facki joo (engelska seriejinglar med ”X” i är också svåra, att uttala )

~~~ OOO ~~~

Att kunna ge svar på tal är en kanonegenskap. MEN att vara mamma till en 3-åring som kan ge svar på tal kan vara ganska jobbigt, ibland pinsamt men för det mesta oerhört komiskt…

- Hörru lilla gumman, kan vi ta och skynda på lite, de andra väntar hemma…

- Vem bryr sig?

– VAD SÄGER DU??? Det är jättefult att säga så! Du får INTE säga så

En stunds tystnad, sen svarar 3-åringen

- Jag sa faktiskt inte jävlar som pappa….

”Som de gamla sjunga, kvittrar de unga” sägs det… ;)

~~~OOO~~~

Med tanke på att barn kanske inte ska höra allt de vuxna talar om sa den ena Elefanthona menande till den andra där de stod och diskuterade livets frågor över middagslagningen;

- Vi ska kanske inte tala om ”det” just nu… Du vet att ”även små kastruller har öron”…

Den lilla Elefantungen som stod bredvid dem sa;

- De har ben också! .. och gick ut ur köket… :D

~~~OOO~~~

(boink, boink, boink)

- Sluta sparka på skåpdörren…

(boink, boink, boink)

- Sluta sparka på skåpdörren sa jag…

(boink, boink, boink)

- Sluta sparka på skåpdörren! (nu något högre)

(boink, boink, boink)

Elefanmamman lägger ner köksredskapen, torkar av händerna, går och gläntar på dörren till barnens rum och säger med sträng stämma;

- Hörde du inte vad jag sa? Sluta sparka på skåpdörren!

...och får till svar;

- Jag hörde inte förrän tredje gången!

~~~OOO~~~

Ni kanske tycker att det här kanske inte har så mycket med starka kvinnor att göra, men det är just det som det har. Självklart är det barn till starka Elefanthonor jag citerat. Vissa av dem är nu starka Elefanthonor själva, med frispråkiga, ostyriga barn…

Det blir en kort blogg idag, men jag hoppas ni fått skratta lite, såhär på fredagskvällen. Jag avslutar den med ett av mina favoritordspråk;

”Om stenåldersbarnet lydit sina föräldrar, hade vi fortfarande levt i stenåldern ” :)
Elefantunge på språng mot framtiden...

Den Gamla Elefanhonan – en Mammut?

juli 29th, 2010

Hon har gjort det vi alla förväntas göra här i livet. Hon har gift sig, fött barn, skött hem och hushåll, dragit sitt strå till den ekonomiska stacken… Hon har dock inte alltid  gjort det i ”rätt” ordning, på ”rätt” sätt eller ”rätt” antal gånger… men hon har LEVT Sitt Liv. Hon är en Gammal Elefanthona, en Matriark, kanske till och med en Mammut…

Hon har ett gäng barn, med ett gäng olika fäder :o   Hon har jobbat inom ett antal olika yrkesområden; restaurang, kontor, myndigheter. Hon har dansat på alla de ”hetaste” ställena, hon har sjungit ur sitt hjärtats djup från såväl  Svampen på Stureplan som i kyrkokörer. Hon har ansetts som smått oanständig ;) mellan varven och till och med hamnat inför rätta :o

Hon har yttrat en massa bevingade ord och fått andra att göra det också;

  • - Ja, jag erkänner att jag gav fröken Olsson ett slag med öppen hand. Men det var på ena skinkan. Hur den och hennes huvud har bytt plats sen dess kan inte jag förklara.

Detta sagt till domaren när hon stod åtalad för att ha ”misshandlat” en annan kvinna på Gröna Lund. Kvinnan hävdade att hon hade blivit slagen i ansiktet när den Gamla Elefanthonan i själva verket gett henne en dagsedel i ändalykten efter att hon själv hade blivit knuffad  och hotad innan… :D

  • - Jag är strax klar! Ska bara rulla ihop mina ”pain riches” (jmfr baguetter) och stoppa ner dem i BH:n!

Lilla ”Lisa” som stod utanför och snappade upp detta, sprang till sin mamma och förskräckt förkunnade -  den Gamla Elefanthonan rullar ihop penisar och lägger dem i sin BH!!! . Och det var naturligtvis det gravitationstyngda brösten (efter amning av ”ett gäng” barn) den Gamla Elefanthonan syftade på när hon sa ”pain riche”…

  • - Äh, jag hör bara hälften av alla dumheter och slipper se en massa skit…

Sagt många gånger nu på senare tid, men första gången till läkare som sa att det måste vara jobbigt att inte höra ordentligt och att synen är nu  nästan helt var borta också.

Och till sist min favorit (i sann osteoporos-anda, med krum rygg och 16 cm kortare än i fornstora da’r);

  • - Förr var jag ett långt elände, nu är jag en litet helvete!

Den Gamla Elefanthonan har vandrat rakryggad hela sitt liv (jo, hon gör det fortfarande, trots den krökta ryggraden). Hon har rört upp mångas känslor (även mina) och trampat på någras tår. Trots ihärdig kritik emellanåt  har hon alltid vandrat sin egen väg över savannen.

Den Gamla Elefanthonan har gjort det bästa hon kunnat förmå under rådande omständigheter, med de förutsättningar hon getts. Hon har fostrat sin avkomma till varma empatiska individer. Hon har fått mig att inse att man klarar sig med mindre än man tror. Att man är starkare än man anade. Att man är modigare än man känt sig. Att man KAN… helt enkelt :) .

Vissa ser henne som ett utdöende släkte – en gammal Mammut. Kanske har de rätt, men jag ska i så fall sluta raka benen (och alla andra möjliga o omöjliga ställen) och se till att jag blir en hårig gammal elefanthona – en Mammut – som kan föra hennes arv vidare. :)

Jag vill på detta sätt hylla en alldeles speciell Mammut på hennes 87-årsdag idag. Grattis och må du leva uti hundrade år! Hurra, Hurra, Hurra, Hurra….!!! :D :D :D
Happy Birthday!Hmm...
(P.S. Ni vet väl varför Mammutarna inte överlevde…? För att det inte fanns några Papputarna, såklart :D D.S.)


Skapa din egna professionella hemsida med inbyggd blogg på N.nu